Fiska, det bästa som finns
Jag började fiska tidigt. Redan som 5-åring brukade jag håva upp spigg på landet ute i stockholms skärgård. Spiggen jag fångade brukade jag hålla i glasslådor eller hinkar som jag inredde likt akvarium med tång, sand, sten och havsvatten. En bra dag kunde jag fånga 50 stycken. Tricket var att ligga blickstilla med håven i vattnet och när spiggen vågade sig fram från under bryggan gällde det att snabbt som attan fånga in dem i håven. I min värld var jag bäst i Sverige på denna gren. Ingen kunde håva spigg som jag.
Sedan kom metet. Sen spinnfisket. Sen fascinationen för nätfiske. Trolling, fluga, pelagiskt fiske efter gös. För att inte glömma isfisket. Ja, genom åren har jag fiskat det mesta på de flesta sätt. Men jag förekommer mig själv. Låt oss gå tillbaka lite.
Min familj var fiskare. Inte yrkesverksamma sådana. De åkte inte ut i små dieselskorvar och trålade sill och makrill. De åkte till fjällen om somrarna och begav sig till tjärnar, bäckar och fjäll i jakt på ädelfisk. Harr, öring och om de hade tur, röding eller fjällets Greta Garbo som de kallas. Kanske den mest mytomspunna fisken i vårt avlånga land. Näst efter ålen. Och malen. Eller gammelgäddan. Ja nu när jag tänker på det så har nog varje fiskart något hemlighetsfullt skimrande runt sig.
Efter håvandet av spigg gled jag över i mete. Att meta är egentligen det ultimata testet på om du kommer bli en fiskare eller inte. Fascinationen infinner sig direkt om du har fallenhet för denna ädla konstform. Precis som för speltorsken, ursäkta ordvitsen, som känner den ultimata spänningen precis innan sista kortet kommer eller sista ikonen stannar på den enarmade banditen, så känner fiskaren att allt är möjligt från samma sekund flötet stillsamt lägger sig för att vila på vattenytan framför dem. När den första nappindikationen sedan kommer och flötet med små ryck dyker ned under ytan då är extasen total. För att inte tala om när flödet på en gång bara dyker ned i djupet och tankar om en drömfisk direkt susar upp i ens medvetande. Reaktionen är blixtsnabb. Att jaga och samla finns i vårt DNA. När flödet dyker kommer mothugget som ett brev på posten och när du sedan känner rycken i spöt och tyngden av fisken, när du ser hur spöt kröker sig i sin karaktäriska bågform. Då vet du direkt om detta är något du kommer ägna ditt liv åt eller ej.
När du väl fastnat för själva fisket i sig kommer nästa kärlek i form av utrustningen. Det finns något magiskt över framförallt fiskedragen. Speciellt för ett barn. Jag kunde vända, vrida och sortera mina drag i timmar som barn. Reflex spinnare från Abu Garcia i grälla färger med prickar och skedar i olika metallegeringar. En del hade färgglada trådar för att dölja kroken. Andra hade dubbla skedar för extra spinn. Rena skeddrag som Utö eller Toby som beroende på storlek kunde passa bra för både abborre och gädda. Eller varför inte havsöring även om det skulle ta många år innan jag faktiskt lyckades få en sådan på kroken. Jag minns tydligt en liten sked jag hade som var väldigt rund i formen. Rundare än de flesta andra. Den påminde om en abborre i täckningen och i mitt huvud var det mitt bästa drag. Jag vet inte om jag någonsin fångat något på det. Men skulle jag leta igenom mina draglådor skulle jag nog hitta den där någonstans. Man gör sig aldrig av med ett drag. På sin höjd förlorar man det i munnen på en fisk eller mot en gammal gran på havets botten. Men man slänger dem aldrig.
Sedan har vi jiggarna. Gummidragen som man kunde hålla mellan tumme och pekfinger och långsamt skaka för att skapa illusionen av hur de skulle se ut för fiskarna när man faktiskt presenterade jiggen för dem. Och till jiggarna de tillhörande skallarna. Metallklumpar med krok som skulle föras genom jiggkroppen för att förvandla den gummifisk till ett armerat vapen med fokus att fånga fisk. De kunde vara orangefärgade med stora runda ögon och de kreationer man kunde skapa med kombinationen jigg och skalle kunde underhålla en i timmar i väntan på nästa chans att fiska.
Det häftigaste var dock wobblers. Plastdragen som på ett eller annat sätt imiterade fiskar mer än något annat drag. Den mest klassiska är Abu Garcias Hi-Lo. Med fördel tvådelat i gröna gäddlika färger eller i det mest klassiska utförandet, framdelen röd, bakdelen vit. Dragit är mig så kärt så jag har det avbildat i form av en tatuering på min högra överarm. Det är ett revolutionerande drag. Skeden som sitter i fronten på det gick att reglera och därmed kunde du själv avgöra på vilket djup du ville fiska den. Ju snävare vinkel, ju djupare gång. Det gick också att ställa skeden horisontellt i relation till draget och därmed kunde du ryckigt “poppa” draget i ytan för att skapa den perfekta kombinationen av det visuella i metet med det aktiva i spinnfisket.
Wobblers kom i så oändligt många färger, former och storlekar. Det tog inte slut på fantasieggande kreationer att önska till sin draglåda. Precis som många unga killar kan namnet på en massa fotbollsspelare kunde jag namnet på en massa wobblers. Flaten Conrad, Westin Platypus, Zalt, Rapala Minnow ja listan kan göras lång på klassiska wobblers som en eller annan gång ockuperat mina tankar eller min draglåda.
Efter mina ungdomsår med primärt spinnfiske efter gädda och abborre, uppblandat med lite mete på lugna sommarkvällar, kom sedan nästa kärlek. Som jag nämnde tidigare har jag sportfiskare i familjen. Så en sommar i femtonårsåldern hade mamma bestämt att vi skulle åka med några vänner till familjen upp till Jämtland för att testa på flugfiske för första gången. Vi skulle i närheten av Blåsjöfallet där min mor hade fiskat som barn med min mormor och morfar. Återigen fastnade jag direkt. Det finns något rent i flugfisket. För den som har fallenhet för det blir upplevelsen ofta något som skulle kunna beskrivas som religiös.
Flugfisket har allt. Det visuella från metet med din fluga som stilla flyter i ytan av forsen på väg mot en vakande fisk. Det aktiva i spinnfisket i form av att du hela tiden svingar ditt spö för att placera flugan så bra som möjligt. Den otroliga naturupplevelsen du får att vada rakt ut i en strömmande fors i fjällen, helt utelämnad till och i samklang med naturens krafter. Det häftiga kreationerna i form av flugorna som fascinerar lika mycket som wobblers hade gjort i min barndom.
Framförallt väcks något primalt när du flugfiskar. Och än mer när du väl börjar binda dina egna flugor. Att efterhärma vad du ser i vattenytan med en egen kreation du själv bundit med dina egna händer, presentera detta för en fisk som står och vakar och sedan landa denna fisk är en känsla inget annat kan tävla med. När du fångar en fisk på detta vis är allting perfekt och du måste genomföra allt perfekt för att lyckas. För flugfiske är inte enkelt.
Fisken som vakar präglas snabbt på en viss typ av föda. En sorts slända i en exakt storlek, färg och placering av vingarna är ofta nödvändigt för att lura de större fiskarna. De har blivit gamla och stora av en anledning. De är försiktiga och kör på säkra kort. På en sådan fisk spelar det ingen roll hur försiktig du varit när du smugit ut i vattnet för att rikta dina kast mot fisken. Det spelar ingen roll hur precisa dina kast är och hur väl du sträcker tafsen för att generera en så ren presentation av flugan som bara är möjligt. Storlek, färg och form måste också vara perfekt för att du skall undgå det retsamma i att se en fisk som gång på gång medvetet väljer bort ditt förslag till förmån för äkta vara. Det är inte ovanligt hur du ser din fluga komma flytandes i höjd med äkta vara och se hur fisken går upp och väljer den riktiga sländan till förmån för din imitation som bara flyter ett fåtal centimeter bort. Så petigt är det. Därför blir belöningen av att faktiskt lyckas än större. Speciellt när du baserat ditt flugval på egna observationer av vad som rör sig i vattenytan i kombination med att du kan presentera detta från flugasken utifrån vad du själv har bundit med dina egna händer.
Egentligen spelar det ingen roll vilken typ av fiske du ägnar dig åt. Har du blivit biten av detta på samma vis som jag så har du säkert din egen syn på vad den mest magiska situationen är och jag kommer förstå det. Bara för att jag har ett sätt som jag föredrar innebär inte att jag förringar andra upplevelser och fiske former. Vi delar denna kärlek till denna ljuva sysselsättning och det viktigaste är att var och en har kul i det dom gör och njuter av upplevelsen. Vi har fisket gemensamt med hundratusentals här i Sverige och vi skall vara glada för att vi har sådana möjligheter till fiske och vårda detta för framtiden. Det är en naturresurs vi inte har råd att förlora.